Bokken: en katana av trä
Bokken är ett välkänt begrepp, särskilt bland kampsportsutövare och personer som intresserar sig för japansk kultur. Många vet att det handlar om ett träsvärd, men färre känner till hur det tillverkas och används. Hur gör man en bokken? Föredrar man vissa träslag? Vad skiljer bokken, kidachi och bokutō åt? Används träsvärdet enbart vid träning? Om du vill veta mer om dessa frågor har du kommit rätt.
Vad är en bokken?
Ordet bokken, 木剣 med japanska tecken, betyder träsvärd. Benämningen är vanlig i väst, medan man i Japan ofta säger bokutō, 木刀. Träsvärdet fick en viktig roll när skolorna för svärdskonst utvecklades under medeltiden. I sin vanligaste form följer det katanans silhuett, men begreppet används också bredare om träningssvärd av trä. På liknande sätt används ordet katana ibland om japanska svärd i allmänhet, trots att det egentligen betecknar en särskild svärdstyp.
Tsuban, parerskyddet, skyddar handen vid svärdsträning. Eftersom en bokken saknar en vass stålegg kan den ibland användas utan tsuba, beroende på övning och skola. Den är framför allt avsedd för träning och minskar vissa risker jämfört med en skarpslipad katana. Den är däremot inte ofarlig: även ett träsvärd kan orsaka allvarliga skador och ska alltid användas under säkra förhållanden.
En välkänd berättelse handlar om den berömde japanske samurajen Miyamoto Musashi (1584–1645), som ofta förknippas med träsvärd. Vid sin berömda duell mot Sasaki Kojirō sägs han ha använt ett provisoriskt svärd som han täljt ur en båtsåra. Berättelsen har gjort bokken till en symbol för både uppfinningsrikedom och skicklighet. Träsvärdets betydelse i Musashis eftermäle visar också att det inte enbart har betraktats som ett enkelt övningsredskap.
Så tillverkas en bokken

En bokken är tillverkad av trä. Ek används ofta tack vare sin tålighet mot slag, särskilt japansk vit- och rödek. Även buna, japansk bok, biwa, japansk mispel, och yuzu förekommer som material för träsvärd. Vissa modeller tillverkas i olika slags ebenholts. Det täta träet ger då ett tyngre svärd, lämpat för andra typer av övningar än en lättare standardmodell.
Träets ålder och dimensioner måste passa tillverkningen. För ek används ofta mogna träd, medan andra långsamt växande träslag kan behöva betydligt längre tid för att få tillräcklig storlek. Stammen sågas först upp längs med fiberriktningen. Därefter följer torkningen, som traditionellt kan ske utomhus under omkring ett år. Med moderna torkmetoder kan processen gå snabbare. Ur det torra ämnet sågas sedan svärdets grundform med hjälp av en mall. Spets, egglinje och övriga ytor arbetas fram stegvis. Olika hyvlar med varierande vinklar och böjningar används för att ge bokken dess slutliga silhuett. Avslutningsvis slipas ytan med fint sandpapper.
Bokken och dess varianter
Bokken är alltså ett träsvärd, men det finns flera olika träversioner av japanska vapen. Vissa är avsedda för särskilda tekniska övningar, medan andra efterliknar svärdstyper med andra proportioner än katanan.
Kidachi eller kigatana kan användas som benämningar på träsvärd som följer formen hos en tachi, katanans föregångare. Längd, böjning och balans anpassas efter förebilden. Även uchigatana, som utvecklades senare än tachi, förekommer som träsvärd. Chokutō är ett rakt japanskt svärd utan katanans karakteristiska böjning och hör till äldre svärdstraditioner med influenser från Kina och Korea. Det finns också träversioner av denna form. Precis som katanan kan kompletteras med en kortare wakizashi finns korta träsvärd, ofta kallade shōtō, som komplement till den längre bokutōn.
Även längre japanska svärd kan återges i trä. Daitō är en generell benämning på ett långt svärd, medan nodachi eller ōdachi brukar beteckna mycket stora svärd med klingor som kan överstiga 90 cm. Deras storlek kräver särskild hantering. Träversioner beskrivs ofta helt enkelt som exempelvis en nodachi av trä. Ett annat exempel är nagamaki, där det långa handtaget kan utgöra ungefär hälften av vapnets totala längd. En träversion kan kallas mokusei nagamaki.
Suburitō, eller suburi-bokken, är en tjockare och tyngre modell som används för att utveckla grepp, styrka och kontroll vid suburi. Shinai är däremot ett särskilt träningssvärd och brukar inte räknas som bokken eller bokutō. Det består vanligtvis av fyra bambuspjälor som hålls ihop med läderdelar. Shinai finns i olika storlekar och används framför allt inom kendo.
Hur används en bokken?

Det vanligaste användningsområdet är naturligtvis träning. Träklingan gör det möjligt att öva utan den vassa ståleggens risker, men korrekt teknik, handledning och säkerhetsavstånd är fortfarande nödvändiga. Bokken används inom flera kampsporter, ofta för särskilda övningar. Inom aikido kompletterar träning med trävapen den obeväpnade tekniken och kan utveckla uppmärksamhet, avståndsbedömning, kroppskontroll och förståelse för rörelser.
Suburi innebär upprepade huggrörelser utan motståndare och används bland annat för att öva rörelse, hållning och samordning. Inom aikido kallas parövningar med bokken ofta kumitachi. Tachi dori är övningar där en obeväpnad utövare arbetar mot en partner med svärd, under noggrann handledning. Sådana övningar förekommer också inom aikibudō. Bokken används dessutom för att träna kata. Kata är förutbestämda rörelseserier som hjälper utövaren att utveckla precision och förståelse för tekniken. Kata förekommer i många kampsporter, men redskap och utförande varierar mellan disciplinerna. Inom kendo används bokken vid svärdskata, medan shinai används vid den vanliga rustade träningen och tävlingen.
Bokken är alltså långt mer än en enkel träkopia. Det har en viktig plats i svärdskonstens kultur, både som träningsredskap och som ett vapen som ska hanteras med respekt. Ännu en gång ser vi hur samurajernas svärd och traditioner har satt bestående spår i Japan.
