Hoppa till innehållet
TIDSBEGRÄNSAT ERBJUDANDE Redan nedsatta katanor + 10% extra rabatt med koden -10% extra med koden KATANA10
Slutar om:
00d 00tim 00min 00s

Katanans delar och deras namn

Katanans delar

Känd genom manga och filmer som Akira Kurosawas ”De sju samurajerna” har katanan fått en närmast kultartad ställning i Japan. Än idag präglas den japanska kulturen av samurajernas hederskodex, bushidō, och vördnaden för svärdet är påtaglig. Det finns särskilda traditioner för att studera klingan och bedöma dess kvalitet. Tillverkningen av en katana omfattar många hantverksmoment och kan ta flera månader för ett svärd smitt enligt äldre traditioner. Ett rikt ordförråd beskriver varje liten del och ibland även hur den har bearbetats. Vet du till exempel vad koiguchi är och vad namnet betyder? Eller vad en mekugi används till? Här går vi igenom delarna på en traditionell katana.

Katanan kan delas in i tre huvuddelar: handtaget, själva klingan och skidan.

Tsuka, 柄: handtaget

Handtaget på en katana

Tsuka är namnet på katanans handtag. Det består av två trähalvor, traditionellt av magnolia, som fogas samman med rislim. Längst ut sitter kashira (頭), även kallad tsuka-gashira (柄頭), en liten ändbeslagning som förstärker handtaget. Den kan vara rund eller oval. Metallbeslaget benämns också kashira-gane. Träet täcks av haj- eller rockskinn. Detta fiskskinn kallas bland annat same-hada (鮫肌) eller same-gawa (鮫皮). Ovanpå skinnet lindas ett band av siden eller bomull.

Bandet heter tsuka-ito (柄糸), medan själva lindningen kallas tsuka-maki (柄巻). Lindningen kan se olika ut. Det finns mönster för praktisk användning, som hineri-maki och katate-maki, och mer dekorativa varianter som jabara-maki. Lindningen avslutas med en knut på handtagets ena sida som både pryder och håller samman konstruktionen. Den kallas maki-dome. Under lindningen syns ofta menuki (目貫), små dekorativa beslag som sitter asymmetriskt på varsin sida av handtaget. Förutom sin dekorativa funktion kan de bidra till ett bättre grepp.

Klingans tånge fästs i handtaget med en bambupinne som går genom hål i både tånge och tsuka. Pinnen heter mekugi (目釘). Närmast parerskyddet sitter en krage, fuchi (縁), som avslutar handtagets lindning. På varsin sida om parerskyddet placeras seppa (切羽), metallbrickor som hjälper till att passa in delarna och minska glapp.

Parerskyddet skyddar handen och är samtidigt ett viktigt dekorativt inslag. Vissa är anmärkningsvärt vackra. Det japanska namnet är tsuba (鍔), och även denna del har ett eget ordförråd. Det centrala hålet där klingans tånge förs igenom heter nakago ana. Runt det finns en platt, oval yta där seppa vilar: seppa dai. På vissa tsuba finns ytterligare öppningar för tillbehör som en hårnål eller liten kniv, så att de kan tas ut utan att svärdet dras. Dessa öppningar kallas kogai hitsu ana för kogai och kozuka hitsu ana för knivtillbehöret.

Den sista delen före den fria klingan är en metallkrage som är tjockare mot skidan och tunnare mot klingan. Den hjälper till att hålla svärdet på plats i skidan utan att låsa fast det. Denna del heter habaki (鎺).

Katanans klinga

Klingan på en katana

Klingan har ett särskilt omfattande ordförråd. Här följer några av de viktigaste begreppen. Klingans längd, utan den del som sitter inne i handtaget, kallas nagasa. Dess mer eller mindre uttalade krökning heter sori (反り). Tången som går in i handtaget kallas nakago (茎). I den finns ett eller ibland flera hål, mekugi ana, för fästpinnen mekugi. Klingans rygg heter mune (棟). På motsatt sida finns den härdade eggzonen, yakiba. Den synliga gränsen från härdningen kallas hamon (刃文). Själva eggen benämns ha eller hasaki.

Bo-hi är namnet på en längsgående ränna som finns på många klingor och bland annat minskar deras vikt. Ytan mellan klingans sidorygg och dess rygg kallas shinogi-ji, medan den markerade sidoryggen heter shinogi. Klingans spets är kissaki (切先). Den tvärgående linje som markerar början på spetsen kallas yokote, men finns inte på alla klingor. Hamon får i spetsområdet benämningen bōshi, medan den välvda egglinjen vid spetsen kallas fukura.

Katanans skida

Skidan till en katana

Skidans japanska namn är saya (鞘). Den tillverkas av lätt trä, traditionellt magnolia, och lackeras. Öppningen heter koiguchi (鯉口), vilket betyder karpmun på japanska. Namnet syftar på delens form. Traditionellt förstärks den med buffelhorn, men metall förekommer också. Snodden av bomull eller siden som sitter på skidan, slät eller flätad, kallas sageo (下げ緒). Den fästs vid skidan genom en liten ögla som heter kurigata (栗形).

Vid kurigatas öppning kan det finnas ett dekorativt beslag, shito-dome (鵐目). Skidans ände kallas sayajiri och kan vara förstärkt med ett kojiri (鐺) av metall eller horn. Sådana beslag är vanliga även på tachi och tantō. Kojiri förekommer i olika former, bland annat kuwagata, som påminner om en hacka, den längre varianten nagakuwagata och den säckliknande formen fukurogata. Det finns också en annan sorts skida: shirasaya, en enkel, obehandlad trämontering utan dekoration som främst används för att förvara klingan.

Som du ser är det japanska ordförrådet kring svärdet mycket rikt. Det speglar det värde som tillmäts japanska svärd, konsten att hantera dem och respekten för mästarna som smidde dem. En katana är därför mer än ett föremål: den bär vittnesbörd om ett förfinat hantverk och en tradition där heder hade stor betydelse.

Upptäck alla våra japanska katanamodeller